Tyst, Maria!

Det här inlägget kommer att ge exempel på när det inte riktigt blir som jag tänkt mig. Jag tror att något specifikt ska ”blomstra”, men barnen visar något annat och har inte alls samma tankar som jag. Men innan jag går in på mina exempel så vill jag utveckla detta genom att koppla till vad jag tidigare diskuterat när det gäller barnperspektiv och barns perspektiv i  Pannkaka Ost- Att lyssna på barnen Skillnaden mellan dessa handlar om vikten av att verkligen lyssna när det gäller barns perspektiv. Ett barns perspektiv är kanske inte det som vi tror att det är, så det gäller att utveckla sin hörstyrka som innebär ett medvetet sätt att lyssna och som beskrivs i Lyssnandets pedagogik av Åberg & Taguchi (2005). Det här med hur vi lyssnar är också något som Johansson (2003) lyfter i Möten för lärande – pedagogisk verksamhet för de yngsta barnen i förskolan. Författaren menar att det handlar om att vara lyhörd och följa barnen, bekräfta och möta barns perspektiv. Med detta sagt följer här några exempel på hur jag haft en intention och ett i mina ögon barnperspektiv men som sedan ”omvandlats” och kanske mer blivit barns perspektiv.

Jag har tänkt ut en undervisningssituation och planerar göra denna i vårt samlingsrum med några barn. Min förhoppning är att barnen som vanligt ska sätta sig mitt i rummet. Släpande på gitarren, noter, Ipad och tre lådor med diverse material går jag in i rummet men barnen sitter INTE i mitten utan längst bort hoptryckta i ett hörn. Jag frågar ifall de kan flytta till mig men får svaret ”Nej, vi ska sitta här!”. Det är bara för mig att släpa med mig alla mina saker och masa mig bort till dom…

När jag spelar gitarr under våra sångaktiviteter ska en 1-åring prompt trycka sig ner i mitt knä när jag spelar. Jag får självklart anpassa mitt gitarrspel…

Ibland när jag dramatiserar eller dansar kan barnen titta oförstående/ointresserat på mig eller alternativt gå därifrån. Kan känna mig lite löjlig då…

Jag ropar till ett barn ” Kom, var med och sjung!” men får till svar ” Nej, jag snurrar!” Ja, varför inte?

Den här situationen uppstår ganska ofta och kan nog höras i de sånger jag delar här på bloggen. Jag beskriver ju kontinuerligt att barnen är mycket delaktiga när vi sjunger MEN när vi ska spela in sångerna är det inte alltför ovanligt att de blir knäpptysta så att endast min röst hörs…

Vi håller oss kvar vid inspelningar, när jag ville spela in en ny sång ” Dodo flyger till månen” ville barnen mycket hellre sjunga favoriten "Pannkaka Ost". Tillslut gick de med på nåder att spela in, bara vi sjöng ”Pannkaka Ost” sen, flera gånger... 

På morgnarna när barnen kommer till förskolan sätter jag gärna på lite lugn musik. Flertalet är gångerna när jag tryckt igång lite stämningsfull jazz men snabbt får kommandot ” Babblarna!”. 

Jag tyckte det var en bra idé att lära barnen ”Jerusalema dance” eftersom den ju blivit så populär. Min tanke var att vi skulle dansa tillsammans och på så sätt känna gemenskap. Det gör vi, men inte med ”Jerusalema dance”…Nä, vi dansar till ”Merja Mojsi” från ”Pippi Långstrump” många gånger varje dag. Lite olika typer av musik/dansstilar men å andra sidan, desto mer olikheter, ju större möjlighet till ett flerdimensionellt lärande…

Slutligen återvänder jag till titeln till det här blogginlägget. Ett barn sjunger på en sång. Ivrigt börjar jag sjunga med men får då höra ” Sluta sjung, jag ska sjunga själv!” Om jag ändå inte riktigt kan sluta nynna med blir barnet riktigt irriterad och jag får den skarpa tillsägelsen: ”Tyst, Maria!”