picture-188-1593581702.jpg

Blogg

Elevhälsan på Norrstrandsskolan 4-6

I den här bloggen kan du läsa om elevhälsoarbetet på Norrstrandsskolan åk 4-6. Häng med på en resa som utgår från elevhälsoteamets arbetshypotes: om du mår bra, lär du bra och då mår du  bättre. Det kommer handla om hur…
I den här bloggen kan du läsa om elevhälsoarbetet på Norrstrandsskolan åk 4-6. Häng med på en resa som utgår från elevhälsoteamets arbetshypotes: om du mår bra, lär du bra och då mår du  bättre. Det kommer handla om hur vi skapar tillit i verksamheterna och hur vi arbetar med det relationella perspektivet. 

Rektorn och etiken

Hur påverkar de beslut jag som rektor fattar andra människor? Frågan är självklart svår att svara på utan att fråga de som behöver leva i konsekvenserna av ett rektorsbeslut. Oavsett så är just den frågeställningen något som upptar mina tankar just nu. Eller egentligen är det jag funderar på följande: har jag ett etiskt ansvar för de beslut jag fattar? För mig har det etiska perspektivet fått mer och mer utrymme i mitt rektorsskap. Det har varit något som är ganska knöligt att tänka kring, för tankekedjorna tenderar bli långa och trasslar gärna ihop sig.

I skollagen finns tydliga skrivningar kring rektors mandat att fatta beslut, som påverkar upplägget kring eleven och dennes rätt till särskilt stöd. Ett relativt ofarligt exempel är beslut om upprättande av åtgärdsprogram. Här handlar det om att lägga fokus på tydliga delar i stoffet där eleven uppvisat risk att inte nå målen. Men vad händer om jag fattar beslut om enskild undervisning eller att eleven ska undervisas i särskild undervisningsgrupp? I sig är ju dessa beslut visserligen ingripande för eleven, men besluten påverkar knappt någon utanför organisationen. Eller?

Tänk er följande att jag, i min roll som rektor, får signaler från lärare i åk 4 att jag har en elev, som riskerar att inte nå målen och att denne elev är i behov av enskild undervisning. I min roll kanske jag inte reflekterar så mycket över lärarens bedömning utan jag tänker att den är rimlig. Jag anställer en outbildad person, som får i uppdrag att vara med eleven under dennes skoldag och eventuella vistelsetid på fritids. Det kanske till och med är så att personen jag anställer har ett bidrag från arbetsförmedlingen knutet till sig. Jag kanske även ansöker om tilläggsbelopp för att finansiera anställningen. Alla blir nöjda: läraren, den vi anställer och jag. Det flyter ju på nu i klassen. Det här kanske vi utvecklar till en modell på skolan och snart visar det sig att vi har någon eller ett par elever i varje klass, som även de skulle må bra av det mindre sammanhanget.

Jag kanske bestämmer mig för att skapa en egen särskild undervisningsgrupp och fyller på med elever som skulle må bättre i det mindre sammanhanget. Jag får förvisso utöka min grupp med fler vuxna, men i och med bidragen, som är knutna till dessa individer, så finns det en hållbar ekonomisk lösning. Det blir en win-win på skolan: lugnare klasser, lärare får fokusera på undervisning och vi har sett till att trygghet och studiero premierats på skolan jag ansvarar för. Det här är något jag som rektor har mandat att genomföra. Jag leder och fördelar det inre arbetet på skolan utifrån den pedagogiska insikt jag tillägnat mig genom min erfarenhet av pedagogiskt arbete. Hur var det då med etiken?

Hur ska jag kunna stå upp för ett aktivt elevhälsoarbete när det enda aktiva jag gör är att exkludera de elever som är i behov av störst och mest stöd? Det är ju just med dessa elever vi kan se om vårt arbete med elevhälsa får effekt eller inte. Det är ju här vi kan göra störst skillnad. Det är här den etiska aspekten behöver läggas på. Om det nu är så att jag upptäcker en elev med den typen av utmaningar som jag beskrivit ovan, så är det väl den mest kompetenta pedagogen på skolan som ska undervisa eleven? Dessutom vore det bättre att eleven är kvar i klassen så att ordinarie lärare får möjlighet att bredda sin kompetens när det gäller att planera för att nå varenda elev. Självklart ska stöttning då ges till undervisande lärare. Dessutom påverkar mitt beslut om den särskilda undervisningsgruppen mina kollegor på högstadiet, som ska ta mot eleverna. Det kan ju finnas en förväntan av lärare, vårdnadshavare och elever att mitt upplägg ska ärvas av högstadiet. Genom att fatta ett beslut gällande elever på mellanstadiet så riskerar jag undergräva mina kollegors upplägg och tankar kring det särskilda stödet på högstadiet.

Jag är medveten om att jag förenklar och spetsar till det i mitt exempel. Min poäng är att vi inte får välja bort elever bara för att de inte passar in i den struktur som skolan satt även om vi har ett juridiskt mandat att göra det. Jag menar att vi är etiskt skyldiga att förändra strukturerna och säkerställa att alla får möjligheten att delta i den ordinarie undervisningen.
/Magnus Sjödin, rektor

Taggar

Lämna ett svar

Skapa konto

Senaste blogginläggen

Arkiv

Här kan du bläddra bland äldre blogginlägg