Jag hatar bokrecensioner!

Hur gör vi läsningen lustfylld för våra elever? Hur får vi dem att reflektera över texter utan att landa i traditionella efterarbeten av modellen ”bokrecension”, en texttyp som sällan är vare sig kreativ eller utmanande. Om sanningen ska fram hatar jag bokrecensioner, det gjorde jag förresten redan som 12-åring.

 Häromdagen inleddes ett omfattande kompetensutvecklingsprojekt på Karlstads universitet, ”Läsförståelse och läsundervisning”, som riktar sig till lärare på alla stadier i Värmland och som syftar till att inspirera och stimulera oss i vårt arbete med elevers läsutveckling. Första seminariedagen hade vi förmånen att lyssna till Ann Boglind, lektor vid Göteborgs universitet, som är specialiserad på svenskämnets didaktik.

Boglind pratade bl.a. om hur läraren kan följa upp elevernas skönlitterära textläsning och gav flera inspirerande tips som enkelt kan anpassas till såväl mellanstadiet som gymnasiet. Här följer några exempel:

Tankekartan där eleven gör en tankekarta över sin text och tar upp aspekter som språk, berättarteknik, karaktärer och budskap, vilka sedan kan byggas ut i oändlighet.

Namndikten där eleven utgår från bokstäverna i textens titel och formulerar meningar som börjar på respektive bokstav. Här finns möjlighet för eleven att sätta ord på alltifrån konkreta händelseförlopp till mer komplexa reflektioner kring karaktärer och motiv.

Jag är-dikten där eleven tar rollen som en av textens karaktärer och fortsätter ett antal meningar som inleds med exempelvis Jag är… Jag tycker… Varför… Jag borde… Jag önskar…   

Femradingen där eleven skriver fem rader om texten och/eller läsupplevelsen utifrån ett på förhand givet mönster. På första raden står titeln, på andra raden två ord som beskriver texten, på tredje raden tre ord som uttrycker handlingen, på fjärde raden fyra ord som beskriver en känsla och på femte raden en synonym till den första radens boktitel.

Att skriva om det lästa stimulerar läsförståelsen, det vet vi sedan länge, men lärarens krav på en lång textanalys eller bokrecension kan, menar Boglind, många gånger hämma lusten att läsa. Kortare, och mer kreativa, uppgifter däremot utgör inte alls samma hinder. Samtliga ovanstående exempel på efterarbete har det gemensamt att de låter eleverna skapa ett eget verk utifrån sin läsupplevelse, vilket är en vinst i sig.

Betygen då, undrar kanske vän av ordning. Hur ska vi kunna bedöma en namndikt utifrån kunskapskraven på gymnasiet? Nej, det är såklart svårt, men vi måste ju faktiskt inte göra det. Efterarbeten av den här typen kan helt enkelt ha till syfte att låta eleven bearbeta sin läsupplevelse och samtidigt utmana elevens egen kreativitet och skapande. Den delen av läsprocessen behöver inte bedömas, men kan ses som ett sätt att utveckla förmågor som i slutändan ska betygsättas.

Läsningen måste få vara lustfylld, även i klassrummet!