Om att visa, pröva, instruera, öva

Denna pedagogiska ramsa läste jag nyligen i ett helt annat blogginlägg som handlar om hästar och ridning och det stod att begreppet härstammar troligtvis från den militära världen och att det från början bara var tre ord: "Visa, instruera, öva." Men den lite mer moderna, civila pedagogen la till ordet pröva, vi människor lär oss bättre om vi får prova oss fram litegrann. Att lära ut, att utbilda, leda och inspirera ett barn eller häst - det bygger båda på relationen, på att få den andre dit du vill med små medel, att inte tvinga utan att med glädje och lust få barnet/hästen att lära sig något nytt!

Kontentan av det jag läste handlade om att det gäller att skilja på vad som är vad, lär du in nytt, övar du på något ni redan bekantat er med eller tycker du att du måste korrigera ett "felaktigt beteende" hos hästen? Är det hästens beteende det är fel på eller är det ryttarens instruktioner det är fel på? Det är så väldigt lätt att bli en frustrerad ryttare och att därför handla innan tanken är färdig. Att korrigera är inte att straffa hästen och tala om för den att den är dum huvudet och  gör fel. Korrigera är att lösa ett problem, att hitta ett ANNAT sätt att visa hästen vad vi vill att  den ska göra istället för det den för tillfället  gör. Just det,  VISA hästen vad vi vill att  den ska göra, inte bestraffa den  för det den gör. Någon har ju missat från början annars hade hästen med all säkerhet gjort mer rätt. Ur vår synvinkel, hästen har inget ansvar.

En häst måste tränas in i varje moment, varsamt och i lagom takt, många gånger två steg fram och ett bakåt, visa, pröva, instruera, öva… när man utbildar en häst så tänker man inte att den gör fel, när den tycker att det är konstigt med en ryttare på ryggen eller att en rörelse är för svår, det handlar ju om att den inte kan ännu, den har inte förmågan fullt ut att göra rätt ännu. Är det en äldre häst så pratar man ofta om att det är ryttaren som ger fel eller för otydliga instruktioner och signaler till hästen. Ansvaret ligger nästan uteslutande hos ryttaren.  

Om du nu läser texten ovan och byter ut hästen mot ett barn.
Ett barn som inte kan gå, prata eller springa ännu…inte tycker vi att det barnet "är nog bara lat, vill inte tillräckligt, har uppfostrats fel eller är trotsig". När det så tydligt handlar om att den ännu inte kan. Barnet behärskar inte det fullt ut ännu. Däremot behöver en del pröva, öva och därmed "misslyckas" många gånger, göra många försök! De babblar, ramlar och snubblar…
Ett barn som inte kan turas om ännu, som har svårt med samspel, med leken, i kontakten med andra barn i stora grupper… istället för babblande, ramlande och snubblande så ser vi bråk, konflikter, tar andras saker, orkar inte, säger saker som kan uppfattas som otrevligt, egocentriskt, utmanande… Men det är likafullt fortfarande barnets försök och prövanden vi ser. Barnet försöker behärska något. 

Jag tänker att en del barn kanske prövar och övar högljutt, ilsket, frustrerat… Medans andra barn "prövar" inte lika mycket, inte lika tydligt och inte lika högljutt utan mer tystlåtet kanske och knappt att det märks? Förrän de helt behärskar, som med språket eller en del som inte vill cykla eller läsa förrän de nästan helt kan det. Liksom övar och kan så småningom, fast i smyg (som Lotta på Bråkmakargatan) Men tänk om vi bara inte märker av deras frustration och misslyckanden lika mycket, eftersom de inte uttrycker sig på samma sätt? Att det handlar om att barn har så olika sätt att visa hur de lär sig på? Inte är vi vuxna heller så homogena när det gäller hur vi gör saker som vi inte riktigt behärskar?  Någon har världens tålamod medan andra svär högljutt vid minsta motgång? Men det är samma sak det handlar om i grund, att något är svårt, besvärligt och man blir frustrerad.  Jag tror att vi i förskolans värld har fastnat lite för mycket i att vi ska "fixa" barnens beteenden istället för att se vad det är de försöker behärska. Av välvilja! Vi ska ju tillsammans med hemmen fostra och lära barnen massor av saker, men vi behöver kanske göra det på ett lite annat sätt. 

En annan reflektion jag läste på Maria Bühlers blogg kogita.se handlade om lite samma sak. Det här med att sätta hårt mot hårt, att inte ge efter. Att barn som är ledsna mest gör som de gör för att de vill ha uppmärksamhet. Och då beskriver de vuxna en rädsla för att gå barnet till mötes. En rädsla för att man liksom lär barnet att det är rätt att ”bete sig”, skrika, vägra gå in/gå ut, osv. Det stod också om det här med att barn upplevs som manipulativa, beräknande när de har utbrott, kastar saker, slåss osv. Vad är det för syn vi har på barn om vi tänker att uttryck för starka affekter, gråt, ilska osv, är tecken på manipulation, effektsökeri osv. Att vi aldrig skulle tänka så om oss själva, eller om våra kollegor. Inte skulle vi tänka att kollegan som börjar gråta på personalmötet bara vill ha uppmärksamhet. Eller försöker manipulera de andra? Inte skulle vi det? Och då undrar jag vad som händer i vår syn på barn, varför tänker vi att de är helt väsenskilda från oss själva, och har helt andra behov och bevekelsegrunder än vi själva? 

Hon skriver vidare att vi kanske behöver tänka ännu mera att barn är precis som vi, har precis samma behov som vi. Om att det är ganska enkelt faktiskt. Om vi börjar inse det på riktigt är det bara att gå till sig själv när man försöker förstå vad barn vi möter behöver. Om man är riktigt arg-ledsen, som man kan bli ibland, då är det empati, kärlek och förståelse man behöver. Inte att någon ska berätta att jag gjort fel, inte att någon ska markera och inte att någon ska försöka uppfostra mig.  

Jag tänker att det samtidigt inte handlar om att barnet ska få sin vilja igenom i alla lägen, aldrig behöva utstå krav, frustrationer eller utbrott, att man ska undvika affekter av något slag - utan det handlar om bara om att ta en annan väg, en väg som på sikt minskar utbrott och misslyckanden och som gynnar både stora och små. Att förstå vad affekterna handlar om och är uttryck för. Beroende på hur jag tänker om det, påverkar ju hur jag blir i mitt bemötande och hur barnet upplever det. 

Därför känns det så bra att vi just nu får fortbildning och en välfylld bokhylla med ny litteratur och forskning på min arbetsplats i det här ämnet och ju mer man lyfter på locket, desto fler frågor får i alla fall jag och desto mer svar hittar jag också. Vilket känns väldigt inspirerande! Jag tror också att det är viktigt att vi fortsätter samtala mellan kollegor, med föräldrar om ny forskning och vår (faktiskt något förändrade ?) barnsyn och förhållningssätt till barn som utmanar. Jag själv har i alla fall fått nya verktyg i min verktygslåda och det känns berikande.