Skolinspektionen om elevhälsa

I sin rapport (2015:05) Elevhälsa - elevers behov och skolans insatser riktas kritik mot hur elevhälsans arbete bedrivs i de 25 skolor som granskades (ingen skola från Karlstad var med i granskningen). Efter att ha läst rapporten så väcks några tankar hos mig som ansvarig rektor. Det lyfts fram att det saknas systematik, att eleverna har låg kännedom om elevhälsoteamet och dess funktioner samt, och detta är det som rapporten skriver fram tydligast, att skolpsykologens roll inte används tillräckligt väl i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. Kort sagt, det psykologiska perspektivet används inte på det sätt som lagstiftaren avsett.

De senaste åren har samhället i stort blivit mer öppet när det gäller psykisk ohälsa och det märks även i den rapport som Skolinspektionen skrivit. Stort fokus ligger på ta sig an de utmaningar vi inom skolan i allmänhet och inom elevhälsan i synnerhet står inför när det gäller psykisk ohälsa. Här trycker rapporten på vikten av att lyfta in det psykologiska perspektivet i det förebyggande arbetet. Jag tycker detta är en självklarhet, men det är en lika stor självklarhet att mående och trygghet skapas i de relationer som skapas mellan pedagog och elev. Här har varje pedagog ett stort ansvar och en skyldighet att säkerställa denna relation. Jag tycker att Anna Östlin och Kristoffer Gustafsson beskriver detta bra i ett tidigare blogginlägg här på Pedagog Värmland. Där lyfter de fram Robert Thorbergs, professor i pedagogik på Linköpings universitet, tankar kring hur allt lärarande börjar i den goda relationen.

Våra barn och ungdomar utsätts dagligen för stress och kan känna oro över sina prestationer. I rapporten ges exempel på hur betygen är en sådan press och stress. I vår verkamhet finns alltså inbyggda strukturerer som leder till stress och i sin tur kan leda till psykisk ohälsa. Vi har riskfaktorer, som även de är lagstadgade, att ta hänsyn till när vi ska arbeta förebyggande kring detta. Det är så klart en balansgång: kunskapskrav och betyg som pedagogiska måttstockar i den ena vågskålen och kunskapskrav och betyg som riskfaktorer i den andra vågskålen.

Vad kan vi då göra för att arbeta förebyggande kring den psykiska ohälsan? Gömt i rapporten, i en fotnot, skrivs forskningsbaserade strategier fram. Det är föga överraskande Antonovskys teorier kring kasam (känsla av sammanhang) och hans tre faktorer (begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet) som syftar till att stå emot påfrestningar och även upprätthålla eller utveckla psykosocialt välmående som rapporten hänvisar till. 

Kopplar man ihop Robert Thornbergs tankar med Aaron Antonovskys klokskap och lägger på uppföljningar så är jag övertygad om att man på ett systematiskt sätt kan arbeta förebyggande när det gäller psykisk ohälsa. Jag är fullständigt övertygad om att regelbunda uppföljningar skapar lugn och trygghet i elevhälsoarbetet. Vi träffar våra arbetslag var fjärde vecka då vi följer upp tidigare beslut samt lyfter nya diskussioner. Min upplevelse är att vi mer och mer hamnar i diskussioner kring grupp och organisation. I mina ögon är det en förutsättning för att överhuvudtaget kunna arbeta förebyggande.

Jag är samtidigt lika fullt övertygad om att den absolut största skyddsfaktorn när det gäller psykisk ohälsa inom skola är den goda relationen mellan pedagog och elev. Det kan låta tufft att "lämpa över" det ansvaret på den enskilda pedagogen och som rektor stå vid sidan av och två sin händer. Det är inte så jag menar. Min hållning är att jag ska säkerställa att pedagogerna har möjlighet att skapa dessa relationer och här har även elevhälsan och då särskilt vår skolpsykolog ett mycket viktigt uppdrag.

/Magnus Sjödin, rektor