Jakten på "främst"

I skollagens 2 kap 25 § står följande mening att läsa: elevhälsan ska främst vara förebyggande och hälsofrämjande. Meningen sätter sökljuset på många viktiga punkter. Jag funderar dock mest kring ordet främst. Vad betyder det egentligen att en elevhälsa främst ska vara något? Främst är ett ord som förpliktigar och pekar ut riktning. Det ordet ställer stora krav på oss som arbetar i elevhälsan.

När jag slår upp ordet så kan jag läsa mig till att det betyder längst fram; först; framför allt. Framför allt ska vi vara förebyggande och hälsofrämjande. Hur organiserar vi oss efter detta? Hur säkerställer vi att vi gör det som skollagen slår fast? I elevhälsans utveckling på Råtorp så har vi gått från individperspektiv via grupperspektiv mot ett organisatoriskt perspektiv. Vi har parallellt med det lagt stor kraft på uppföljningar av de åtgärdande insatser vi gör i våra grupper och kring våra elever. Här någonstans börjar jag som rektor äntligen skymta ordet främst. Det är först när man har fri sikt som man överhuvudtaget kan få syn på något.

Genom att vara systematisk och knyta den processen till arbetet i elevhälsan, så har vi lyft oss från att syssla med brandkårsutryckningar till att arbete med att ge verktyg till våra pedagoger i form av fortbildning kring lågaffektivt bemötande för våra fritidspedagoger och att arbeta med språkutvecklande arbetssätt för våra lärare. Elevhälsan blir då ett forum där vi kan följa upp arbetslagens arbete genom att diskutera upplägg kring våra elever. 

Jag minns en lärare i ett lärarrum i början av min skolkarriär som hävdade att "man kan leda en häst till vattnet, men inte tvinga den att dricka". Jag tycker det uttalandet står för var vi på Råtorp befann oss i vårt arbete med elevhälsa för fem år sedan. Vi var snabba att lägga ansvaret på eleverna. Våra elever ska givetvis lära sig att ta ansvar, men de ska inte behöva ta ansvar när skolan inte klarar av att anpassa sig efter deras behov. Ibland kanske vi behöver leda om vattnet till hästen. Ibland så kanske vi behöver hämta en hink med vatten till hästen. Poängen är att det är professionerna som ansvarar för anpassningar och särskilt stöd inte våra elever. Här någonstans tycker jag att vi gjort vår största förbättring. Vi har tagit tillbaka ansvaret till professionerna. Vi är bättre på att sätta elevernas behov i fokus och utgå från dessa behov när vi tänker förebyggande arbete. Det förutsätter att vi är prestigelösa och villiga att testa nytt och ständigt anpassa oss. 

Vi är inte framme vid främst ännu, men jag tycker vi är nära nu. Vi har ytterligare viktiga steg att ta och det finns inga som jag hellre tar dessa steg tillsammans med än pedagogerna och elevhälsan på Råtorp.
/Magnus Sjödin, rektor