Vi ritar saker vi tänker på

Genom bilder berättar eleverna sagor för varandra. Sagor hämtade ur deras egna liv. Allt ifrån önskningar om ett tillskott i familjen till vad som hände mamma eller pappa när hen plockade ogräs i trädgården.

Att ta barnens egna upplevelser på allvar är viktigt. Allt för ofta säger vuxna åt dem vad de ska tro eller tycka, eller vad som ”egentligen” hände. På skrivarverkstan vid Agnetebergsskolan i Arvika får eleverna i förskoleklass dela med sig av sin vardag och här finns det varken rätt eller fel. Ann Karlsson är en av de förskollärare som tror på barnens berättarförmåga.  

Barn håller i papper i ett klassrum.

– Trots att barnen är så små så låter vi dem arbeta helt självständigt. Allt vi skapar här är utifrån varje elevs eget intresse, vi som lärare ställer inga krav, säger Ann Karlsson.

Varje lektion startar med en tillbakablick till föregående vecka. Läraren visar exempel ur illustrerade böcker och förklarar innebörden av olika sätt att skriva. Vad betyder ett frågetecken, när använder man utropstecken och hur använder man pratbubblor?

– Vi diskuterar tillsammans vad det är vi kollar på. Sedan talar jag om vem författaren respektive illustratören är och hur deras verk bidrar till läsförståelsen. Förhoppningsvis följer detta med barnen när de senare ska börja läsa skönlitterärt, säger Ann Karlsson.'

 Fem barn sitter vid sina bänkar.

Med varsin mapp teckningar från tidigare lektioner sätter barnen igång med att illustrera ytterligare ett verk. Vissa hinner med flera stycken per lektion medan andra lägger extra tid på en.  

– Deras historier är så olika att det är dumt att sätta en tidsgräns på arbetet. Vissa kan skriva, andra inte, men det enda viktiga för oss lärare är att de får chans att berätta precis vad de vill.

Pedagogerna rättar inga stavfel utan låter barnens tankar förbli vad de är.

– De tycker själva att de är duktiga, och det är precis vad vi lärare vill, säger Ann Karlsson.

Ett annat viktigt element är diskussionerna under lektionen. Ann har inte tid att prata med alla på tu man hand, utan låter eleverna prata med varandra i stället. Eftersom inte alla vågar prata i grupp så får de istället para ihop sig två och två.  

– Jag tror att vi alltför ofta underskattar vad barnen kan ge varandra. De har så mycket idéer att dela med sig av och den här arbetsmetoden har gjort dem väldigt hjälpsamma. De är så koncentrerade under skapandet och ger varandra sedan komplimanger, säger Ann Karlsson.

Lektionen avslutas med att uppmärksamma ett par av barnens illustrationer. Alla får synas lika mycket och den som utvecklat något nytt får förklara för de andra hur hen tänkte.

Två barn sitter och målar.
Vendela (t.v), här tillsammans med Lova, umgås mycket med sin farmor och genom sina illustrationer kan hon visa vad de gjort tillsammans.  

– Vi ritar saker vi tänker på, det är jätteroligt. Jag ska fortsätta hela sommarlovet, säger hon.


Text och foto: Kim Eriksson
Artikeln är även publicerad i magasinet Kreativa skolan – i samarbete mellan Region Värmland, Pedagog Värmland och Karlstads kommun